Dogmanship
Vill ni veta mer om Dogmanship. Gå in på www.batsmans.com
080315 Resultatet efter första helgen i Norrtälje
Om ni har undrat, gott folk, hur det har gått för oss med hundträningen sedan sist jag skrev, efter att jag precis hade kommit hem från Kerstin i Norrtälje, så tänker jag berätta lite hur det går.
Efter det har jag varit och hälsat på hos Kerstin två gånger till. Senaste gången var vi ett helt gäng som Kerstin öppnade sin dörr för och vi fick ta del av hennes kunskap och gästfrihet. Det blev en lyckad helg med många diskussioner och tips.
Vi började en fredagslunch med fika i köket och teori. Det var för de flesta första gången de hörde talas om Dogmanship och man kan ju inte höra det för ofta, man lär sig alltid något nytt och man kan ställa frågor som man har tänkt på under träningens gång, men glömt av att fråga tidigare. Efter några timmar gick vi ut på plan och Kerstin visade för oss i verkligheten hur hon tränar in olika moment. Till hands hade hon olika hundar som tillhörde oss närvarande, som inte har tränats enligt hennes metod innan. Efter några timmar på plan gick vi in i stallet och matade sammanlagt 13 hundar och de flesta fick visa vad de kan och vad de har lärt sig under dagen. Man glömmer ju så lätt tiden när man har roligt. Så framåt 20-tiden när alla hundar var nöjda och vi var rejält frusna kom vi på att mat det vore ju inte så dumt. Vi gick in för att laga maten men fick oss en överraskning. Där vid vedspisen stod Kerstins man Peter och hade lagat en underbart god Chili con Carne med färskbakat bröd och sallad. Det var bara att sätta sig i det varma köket och njuta av den goda maten. Helt underbart! Vi diskuterade vad vi hade lärt oss under dagen och alla kom med frågor och då också Karin från Dein Hard’s kennel var närvarande, hade vi nybörjare två kvinnor med mycket kunskaper inom sig att ställa våra frågor till. Trötta och belåtna gick vi till sängs för vi visste att det blir en tidig morgon när man har hundar som vill ha mat och sedan ska ut och kissa.
Tyvärr så regnade det hela lördagen och de flesta åkte hem framåt lunchtid. Vi hann gå igenom lite vad vi pratade om dagen innan. Sedan var vi bara två kvar som skulle stanna tills på söndag. Vi tog några korta promenader i regnet och Kerstin sådde ett frö hos mig. ”Varför tränar du inte lydnad med Ken?” frågade hon. Jag bara tittade på henne och undrade om hon verkligen trodde att det skulle funka. ”Självklart, alla kan, man måste bara vilja och med rätt träning så ska det gå”, sa hon. Hon kollade lite på plan hur Ken följde mig när hon gav anvisningar ”framåt marsch”, ”höger om”, ”vänster språng…” Det såg inte så tokigt ut, tyckte hon. Jag fick med mig hem SKK:s lydnadsbok för att kolla vad man ska kunna på LP1.
Och där är jag nu, helt taggad och bara väntar på vår första tävling. Vi behöver finslipa en massa saker, men i grund och botten så vet vi hur det ska se ut.
Efter att jag har varit hos Kerstin första gången har jag kört hårt med hennes Dogmanship och tränar/använder hennes teknik alltid. Och visst har vi gjort stora framsteg. Ken, vår lilla ”Jakthund”, honom kan jag ha lös i skogen nu, utan att han hela tiden springer in i skogen och jagar eller kollar en sväng om det finns något spännande. Jag har aldrig trott att jag någonsin skulle kunna ha honom lös i skogen igen. Det är så otroligt kul och se hur avspänt han går genom skogen. På tolv dagar lärde jag honom apportera. Han apporterar vad som helst, bilnycklar, apportbocken, gosedjur – ja, allt. Om jag skriver att det tog tolv dagar så menar jag tio minuter varje dag i tolv dagar. Kerstin visade mig hur jag ska lära honom det från grunden och det var ju inga problem med det. Vilken lycka det var när han apporterade för första gången, både han och jag vart så där otroligt lyckliga. Sedan var det läggande under gång, jag ringde Kerstin och frågade henne igen, ”hur ska jag börja”? Hon förklarade och visst, andra dagen så kunde han det. Jag vet ju hur allt fungerar i grunden, men Kerstin kan ge mig de där tipsen som gör det hela mycket enklare för honom och förstå vad jag vill av honom. Nuförtiden när jag tränar honom så rusar han iväg och apporterar och man ser på honom vilken glädje det är för honom att kunna det och få massor med beröm av mig, för godis har jag inte använt ett enda, han blir belönad av min glädje och klappningar jag ger honom.
Också Rasmus kan apportera, det tog lite längre tid bara. För alla hundar fungerar olika. Och man måste vända och vrida lite på inlärningstaktiken för olika individer. Det är ju sällan man kan köra raka spåret genom livet. Men nu har vi kommit så långt att också Rasmus hoppar som en kalv på grönbete till apportbocken. Han slänger upp sina bakben och springer ditt och hämtar den till mig. Också hans jagande i skogen har upphört. Har jag frågor om inlärning eller oönskad beteende så lyfter jag luren och ringer till Kerstin, då diskuterar vi vad som kan göras och jag får tips hur jag kan gå vidare.
Jag ska hålla er uppdaterade om hur Ken och jag lyckas i sommar på lydnadsplan, jag är optimist och tror bara det bästa om oss, men några misslyckanden får man ju ta med i beräkningarna.
Vi hörs igen!
Andrea
071225 Min annorlunda helg i Norrtälje
Nu ska jag berätta för er om en helt fantastiskt helg som jag upplevde för några veckor sedan, i början av december. Jag har bestämt mig att jag en gång för alla ska försöka få lite hyfs på mina hundar. Största problemet jag har, är att både Ken och Rasmus älskar och jaga. Vilka hundar gör inte det, det ligger ju i deras natur, men mina sticker och kommer när de vill, och inte när jag vill. När vi köpte våran St. Bernhardshund Rasmus så berättade hans uppfödare Kerstin på Båtsmans Kennel, att hon lärde ut Dogmanship. Det lät ju spännande men tiden gick och man glömmer och annat kommer emellan, så det var inte förrän Rasmus var 10 månader och han hade blivit en tung kille med mycket muskler, som jag upplevde att vi möjligtvis hade ett problem med hans dåliga beteende i skogen och i kopplet. Jag ringde Kerstin och bad att få komma och lära mig av hennes kunskap. ”Javisst, men du måste vara beredd att jobba och ta till dig massor nya sätt att tala till hunden”, var hennes svar. Många är intresserade i början och Kerstin avsätter tid åt att lära dem, men sen är det många som tycker att, ”äsch, vad jobbigt allt det nya är”. Och visst går det som vi alltid har gjort, jag menar det finns ju stryphalsband, och då kan man ju styra hunden, ett tag i alla fall. Jag förstod att åker jag till Kerstin, då har jag en skyldighet både gentemot Kerstin och gentemot mina hundar att fullfölja hennes metod.
Så långt var jag överrens med mig och jag var full med vetgirighet, när jag och Rasmus satte oss i bilen en fredag vid lunchtid. Efter några timmar, som det tar från Linköping till Norrtälje, så stannade jag min bil framför en stor grind med 5 stora St.Bernhardshundar bakom, som avslöjade att jag kommit rätt. Jag är inte rädd av mig när det gäller stora hundar, men ska man genom en grind som vaktas av 5 stora hundar och en bit bort till boningshuset, så börjar man fundera hur man bäst ska göra för att få så lite skador som möjligt om nu hundarna skulle gå till attack . Med arslet först så öppnade jag grinden och backade in med kroppen. Ingenting hände, de skällde inte ens, de nosade bara nyfiket. Hu, det gick ju bra, jag fortsatte att gå mot huset och då öppnade Kerstin dörren och jag kände mig helt säker.
Vi började på en gång med inlärningen av mig, för det är ju jag som inte fattar hur hundarna ska läras, de vet det sen födseln, vi ska bara finslipa det lite. Vi hade teori i köket på fredagskvällen, där jag fick ta på mig halsband och koppel, varpå Kerstins son påpekade att, ”det där ser ju inte friskt ut, mamma”! Men för mig var det bra att känna på mig själv hur det känns för hundarna när jag gör fel eller också rätt. Jag fick träna mig på Kerstins 7 hundar, varpå jag blev ännu mera förvirrad, jag menar, jag ska sätta 7 nya namn på för mig främmande hundar och sen träna in de för mig nya ord, eller nya var de inte, bara nya i nya situationer, det är inte lätt. Och många gånger sa jag fel namn och fel ord, men så är det ju när man ska lära sig, bara man vill ändra på sig så blir det ju bra efter ett tag.
När det var dags för en promenad i skogen, så är jag van vid att det blir ett herrans hallå, och alla hundar vill vara först med att komma ut genom grinden och få på sig halsbandet först, så att man säkert inte ska glömma dem hemma. Men här var det andra bullar, jag tappade nästan hakan när Kerstin öppnade grinden fullt och hon och jag gick ut, måste infoga att min Rasmus också stormade ut genom grinden, det var han ju van vid att få göra, men hennes alla hundar stod där innanför grinden och väntade. Sen bad Kerstin Piccolo att varsågod komma ut till henne, sen var det Katjas tur och så vidare tills ungefär 3-4 hundar stod bredvid oss. Ingen annan hund än de som har ombetts att komma ut genom grinden, kom ut. Helt otroligt.
I samma anda passerade hela min helg, allt bara snurrade i huvudet på mig och jag tyckte att jag var den trögaste av alla elever, och det kanske jag var, men viljan fanns och finns här än. Nu har jag varit hemma och har kunnat använda min nya vetenskap på båda mina hundar. Visst händer det att allt inte fungerar än, men vi använder nuförtiden bara Kerstins metod, och jag vet att vi kommer att lyckas. Hundarna trivs med att det är ingen som skriker åt dem längre och jag känner mig mycket lugnare för jag behöver ju inte vara arg på hundarna längre. Man ska prata med sin hund, som ju är människans bästa vän, som den verkligen är min bästa vän, och inte skriker jag på min bästa väninna att komma eller sitta eller vad som helst, jag ber henne och lika dan är det med hundarna, jag ber de att komma eller utföra vad jag vill att de ska göra. Jag visar dem respekt och de visar med sitt uppförande att de respekterar mig.
Över alla juldagar nu försöker jag att lära ut allt till min man som också går ut med hundarna ibland, och idag när vi efter halva promenaden skulle dela på oss med var sin hund så var han lite osäker hur han skulle säga till Ken, men då sa vår 7-åriga dotter till honom, ”var inte orolig, pappa, jag kan ju hjälpa dig med att säga till Ken, jag vet hur man gör”. Visst känner man då att ja, jag har lyckats med barnen och jag är säker på att också min man lär sig snart.
Tack, Kerstin, för allt du lärde mig. Vi ses snart för en uppföljning.
Andrea